Volontärarbete i Bolivia
Carolina Strömberg

Med hjälp av stipendiet fick jag möjlighet att göra en volontärresa till Bolivia.
När vi kom till barnhemmet fick vi höra väldigt mycket om en man Baste Fanebust, från Norge. Det var en man som på grund av en depression efter en kompis död åkte till Bolivia. Han insåg när han kom dit att här fanns hans hjärta och han började må bra igen, han startade upp en organisation i Norge. Organisationen skulle med hjälp av faddrar kunna hjälpa väldigt många barn, så att fler barnhem kunde byggas. Detta är vad en person drivit igenom helt själv på grund av vilja och stort hjärta. Det är väldigt intressant att tänka på vad en person kan göra. Vad faktiskt jag kan göra för människor nära mig och för dem som lever i ett annat land.

Förväntningar och tankar inför resan
Jag hade många tankar innan jag åkte, hur barnen skulle vara? Hur vi skulle bo? Det var mycket som skulle bli nytt. Vad skulle vi göra där? Jag trodde att det skulle vara fattigt och dålig standard. På något vis hade jag haft en vilja att åka till Bolivia sedan jag var liten och det kändes väldigt spännande att det äntligen skulle bli av. Jag har alltid varit intresserad av indiankulturen och tycker alltid att det är roligt att få möta en annan kultur. Det skulle bli en utmaning för mig personligen och även bli rika nya erfarenheter, med tanke på andra regler, samhällsfunktioner och nya människor.

Mål för resan
Bland annat;

- Att knyta kontakter med människor från Bolivia
- Att få erfarenheter för våra framtida yrkesval
- Att bidra till ett positivt inslag i barnens liv
- Att visa barnen mångfalden av idrotter
- Att lära barnen pyssel av olika slag
- Att lära barnen lite engelska
- Att visa barnen världens mångfald
- Att jag ska lära mig spanska bra

Mötet
När vi kom dit så var det kväll och flickorna på barnhemmet hade gått och lagt sig. Men när vi kom in på barnhemmet hörde vi mycket fnitter och märkte att många av flickorna var vakna och nervösa och spände inför mötet. En delad känsla. Flera av dem tjuvkikade på oss genom deras halvöppna dörrar på sovrummen och sprang och gömde sig under sina sängar. Det var första kontakten och de var väldigt nyfikna på oss. Vi fick ett väldigt fint mottagande och kände oss hemma efter några dagar. Vi lärde känna flickorna fort och vi kom dem nära. Många av dem visade att de ville ha mycket närhet och värme och kom gärna och satt i knä eller ville bli burna. Vi ordnande ett tema för barnen ”turister i världen” där vi på lek åkte runt i olika länder. Vi dansade, lagade mat, visade sporter och pratade om länderna. Flickorna fick lära sig mycket nytt och fick ta del av det som fanns utanför deras stad. Barnen visade oss olika saker från Bolivia bl. a. danser och språk. Personalen lagade typiska rätter från landet. Vi hade stort utbyte om hur det fungerade i vårat respektive deras land. Både personal och barn ställde mycket frågor.

Vi fick även möjlighet att vara med om andra traditioner och besöka andra platser under våran tid i Bolivia. Det var flera av flickorna som fyllde år under våran tid där, det roliga var att det var tradition att ta en bit av tårtan innan den skars upp. Då stod det alltid någon bakom personen och tryckte ner ansiktet en aning i tårtan. En tradition som jag tycker vi borde införa här:) Vi hade även turen att få följa med på ett bröllop, det var ett ungt par som gifte sig. Vi satt där punktligt som trogna svenskar, vi tyckte det var konstigt att det var få personer där. Även om vi hört att de var dåliga på hålla tider i Bolivia, tänkte vi att det var annorlunda när det var bröllop. Jag tror brudparet kom ca 2 timmar efter utsatt tid och då var fortfarande inte alla gäster på plats!

Vi åkte även på lite olika besök under våran vistelse, dels på ett fängelse för kvinnor. Kvinnornas barn bor med dem i fängelset. Det kändes inte som ett fängelse, vi kunde gå omkring och titta i deras rum, det bor flera i samma rum och de får betala för rummet och sängen, så de som inte har råd får dela säng. Jag tror att det förekom införsel av droger och prostitution. Eftersom kvinnorna var tvungna att tjäna pengar. Vi besökte även andra barnhem där det bor väldigt mycket barn. Att det finns kring 80 barnhem i Cochabamba är helt otroligt, det betyder att 3000-4000 barn i en stad bor på barnhem. Vilken syn är det på barn då bland föräldrar? Det gör mig väldigt upprörd när jag tänker på det. Vi följde även med barnen till skolan och ibland blev det att vi undervisade då de inte hade lärare.

Jag fick göra allt möjligt under min vistelse, från potträning till engelska undervisning. Eftersom det fanns alla åldrar 1,5-12 år. En av mina största uppgifter var att vara en förebild för flickorna. Till stor del visa hur vi bör behandla varandra. Många olika bråk och tjafs fick vi lösa.

Slutsats och tankar kring resan
Jag har lärt mig otroligt mycket under min tid i Bolivia. Olika syn på uppfostran. Olika öden i barns liv men att de ändå kan få det bra och må bra utan sin riktiga familj. Det var riktigt kul att se vilka likheter det finns mellan människor från andra sidan världen, samtidigt som samhället fungerar annorlunda. Samt saker som man tar förgivet hemma.

Saker som jag reagerade över är bland annat att de diskar och tvättar i kallt vatten. Vilka bakterier sprids inte då? Dessutom blev kläderna inte riktigt rena och lukten försvann inte. Jag gjorde vissa försök med att få dem att koka vatten när de skulle diska. Eftersom om det är någon som är sjuk är det lätt att den personen även smittar andra. Hemma är det självklart att tvätta kläder och diska i varmt vatten, det är även självklart att barnen i Sverige är vaccinerade mot de vanligaste sjukdomarna. Så är det inte i Bolivia, där finns det inte pengar till det.

En annan sak som jag reagerade på kraftigt är när vi var och åkte bil, och alla satt huller om buller och inga bilbälten. Vidare hur de fick använda smällare och raketer på San Juan. Tankarna kring säkerhet finns inte där på samma sätt. Är vi då för försiktiga i Sverige på grund av att vi är så upplysta om riskerna?

Flickorna hade stort ansvar på barnhemmet, de hade sysslor dagligen som de skulle sköta. Alla från 5 års ålder tvättade sina egna kläder, städade, diskade och skötte de små. Det visar mig att barn verkligen kan ta ansvar i tidig ålder även om vissa saker kan tänkas en aning hårda. Skulle deras vardag inte fungera på barnhemmet om inte alla tog stort ansvar. Jag funderade även mycket kring genus, flickorna var väldigt tåliga och modiga. Beror det på att det inte finns tid till att hålla koll hela tiden på vad de har för sig, vilket medför att de hinner testa mycket till exempel klättra. Det tycker jag i så fall medför något positivt.

Jag har fått insikt i en annan kultur, nya rutiner och regler. Jag har lärt mig ett tredje språk bra. Jag har varit ledare och insett hur viktigt det är med regelbundenhet och att vara konsekvent. Jag har tränat min fantasi bland annat när jag hittat på lekar. Jag har nu en del av mitt hjärta i Bolivia och kommer att åka tillbaka till barnen. Eftersom det känns som en del av min familj finns där nu. Tack för hjälpen, stipendiet betydde väldigt mycket!

Frågor jag ställde mig under tiden där:

Visar barnen i Bolivia större respekt eller är det rädsla?

Klarar barnen i Bolivia av problem bättre än i Sverige?

Hur ordnar du en liknande resa
• Kolla på olika stipendier som motsvarar ditt syfte.
• Känner du någon i det landet dit du vill åka? Om inte, kontakta organisationer som arbetar med hjälparbete.
• Vilket språk behöver du lära dig? Börja läsa innan du åker, får snabbare kontakt med alla. Du kommer att träna ditt andra språk snabbt när du är på plats.
• Läs på om landet
• Får du boende och mat? Om inte så kostar mat oftast inte så mycket. Boende kan annars säkert stället hjälpa till att tipsa om. När du är på plats är det lättare att ordna något långvarigt.