Lärarutbildningen Grundskollärare 4-9. 160 poäng.
Examensarbete 10 poäng. Framlagt vid instutitionen för estetiska ämnen VT 96.
Stefan Wallgren Tr/Met/Hi Roland Nilsson Tr/ Met/Ma
I vårt examensarbete har vi försökt ta reda på vilka ytbehandlingsmetoder som är lämpliga att använda i skolans träslöjd, vad dessa ytbehandlingsmetoder innebär, hur man går till väga när man arbetar med ytbehandlingsmetoderna och hur man som lärare kan organisera ytbehandlingsarbetet i syfte att att göra ytbehandlingsarbetet så smidigt som möjligt och för att göra eleverna intresserade av ytbehandlingsarbetet.
För att ta reda på vilka ytbehandlingsmetoder som används i skolorna har vi intervjuat elva stycken slöjdlärare i Umeå-området och förhört oss om deras arbete med, och åsikter kring, ytbehandling i skolslöjden.
Den vanligaste ytbehandlingsmetoden i skolan var att använda någon typ av olja -paraffinolja eller linolja. Vid färgsättning använde man i huvudsak vattenbaserade färger. Man använde ett fåtal metoder som var enkla att arbeta med och som eleverna lätt fick ett lyckat resultat med. Mera tekniskt krävande ytbehandlingsmetoder som ibland kan ge tex bättre hållfasthet eller bättre estetiskt resultat, användes mycket sällan.
Efter att ha talat med personer som är kunniga i ämnet och efter litteraturstudier har vi med utgångpunkt från våra intervjuer gjort en sammanställning av de material och metoder som vi tror är lämpliga att använda i skolslöjden. Sammanställningen innefattar olika redskap, vad olika oljor och lacker innehåller, när det är lämpligt att använda de olika metoderna och hur man går till väga när man arbetar med ytbehandlingsmetoderna.
Vi hoppas att vi med vårt arbete skall kunna inspirera och vägleda andra till ett lyckat ytbehandlingsarbete.
Inledning 4
Bakgrund. 4
Syfte och frågeställningar. 5
Metod. 5
Avgränsningar. 5
Material och metoder för ytbehandling. 6
Förberedelse för ytbehandling. 6
Verktyg 8
Innehåll och kvalité i lacker, färger och oljor. 10
Vattenburna klarlacker och färger. 11
Lösningsmedelsburna klarlacker och färger. 13
Oljor. 15
Oljefärger. 18
Lasyrer. 19
Betser. 20
Vax. 22
Lathund. 23
Ytbehandlingsrummet. 24
Ytbehandlingsvägg. 25
Hjälpmedel för ytbehandlingsarbeten. 26
Inspiration och planering. 29
Resultat av intervjuer. 30
Sammanställning av intervjuer av elva slöjdlärare. 30
Slutsatser och kommentarer. 36
Ordlista och register. 38
Källförteckning. 40
Bilagor. 42
Bilaga 1.
Instruktionsblad. 42
Bilaga 2.
Intervjufrågor. 48
Bakgrund.
Alla produkter som görs i trä brukar ytbehandlas på något sätt. Ytbehandlingen kan ha olika syften beroende på vad man skall använda den ytbehandlade produkten till. Man kan ytbehandla träet av estetiska skäl som tex för att ge träet en blank fin yta, för att framhäva träets textur, för att ge djup och lyster åt träytan, för att träet inte skall gulna i solen eller för att färgsätta ytan i någon snygg färg. Man kan också ytbehandla av praktiska skäl som att ge träet en hård och tålig yta, förhindra smuts att fastna i träets porer, skydda träytan mot repor och märken, förhindra uttorkning, skydda träet mot solen eller impregnera träet mot röta, mögel, insektsangrepp. De flesta ytbehandlingsmetoder fungerar både estetiskt och praktisk.
Det händer ofta att man har ett speciellt användningsområde för produkten som skall ytbehandlas. Vid sådana tillfällen måste man välja en ytbehandlingsmetod som är lämplig för produktens användningsområde i annat fall förlorar ytbehandlingen sin funktion. Har man höga hållfashetskrav på produkten kan en bra ytbehandlingsmetod förlänga produktens livslängd många gånger om, och andra sidan kan man förkorta produktens livslängd med en felaktig ytbehandling. I extrema fall kan det vara bättre för träet att vara helt utan ytbehandling än att ha en felaktig ytbehandling.
I skolslöjden är en lyckad ytbehandling avgörande för intrycket av den tillverkade produkten. En felaktig ytbehandlingsmetod och en misslyckad ytbehandling kan lätt förstöra en lång tids arbete på en i övrigt fin produkt.
I dagsläget finns det en mängd olika ytbehandlingsmetoder för trä och det fortsätter att utvecklas nya produkter och metoder för ytbehandling hela tiden. Det har vuxit fram en ’färg och ytbehandlingsdjungel’ där man som lekman har svårt att veta vilken ytbehandlingsmetod som lämpar sig bäst för att uppnå de krav man har på produkterna. Något som ytterligare krånglar till ämnet är att det finns många ytbehandlingsmetoder som fungerar utmärkt inom industrin eller för någon som har stor erfarenhet av ytbehandling men som på grund av tekniska, miljömässiga, eller ekonomiska skäl inte lämpar sig i skolslöjden.
Som blivande slöjdlärare har vi insett våra bristfälliga kunskaper inom detta område. Vi vill med detta arbete ge oss själva en baskunskap om ytbehandlingsmetoder och ytbehandlingsprodukter som kan vara lämpliga att använda i skolslöjden och i vår kommande slöjdlärarprofession. Genom vårt kunnande kan vi lättare inspirera och vägleda eleverna till ett lämpligt val av ytbehandlingsmetod. Vi vill också försöka förmedla denna nyfunna kunskap via detta kompendium.
Det finns ett stort utbud av material och litteratur om ytbehandlingsmetoder. Det material som finns är dock inte skolanpassat utan vänder sig till professionella hantverkare eller personer med ett specialintresse för målningmetoder som exempelvis marmorering eller ådermålning. Den litteratur vi funnit om ytbehandling är dessutom gammal och förlegad. Litteraturen innehåller ofta äldre produkter som som inte längre är aktuella för skolslöjden men saknar de nya produkter och metoder som utvecklats på senare år. För skolan saknas det ett pedagogiskt material där elever och lärare enkelt och smidigt kan ta reda på vilken ytbehandlingsmetod som lämpar sig bäst för det ändamål eleven har på produkten. Syfte och frågeställningar.
Syftet med vårt arbete är att undersöka vilka ytbehandlingsmetoder som är lämpliga att använda i skolslöjden samt redogöra för hur man använder dessa ytbehandlingsmetoder. En ytterligare del av syftet är att ta reda på i vilka sammanhang ytbehandlingsmetoderna är lämpliga att använda. Vår förhoppning är att vårt arbete skall kunna fungera som en handledning för lärare och elever där lärare och elever lätt skall kunna se vilken ytbehandlinsmetod som är lämplig att använda och hur man går till väga när man arbetar med den ytbehandlingsmetoden.
Frågeställningarna blir då: -Vilka ytbehandlingsmetoder är lämpliga att använda i skolans träslöjd?
-Hur kan man strukturera utbudet av ytbehandlingsmaterial?
-När är det lämpligt att använda ytbehandlingsmetoderna?
-Hur kan man inspirera eleverna och göra ytbehandlingsarbetet så smidigt som möjligt?
-Hur kan ytbehandlingsarbetet organiseras i slöjdsalen?
Vi har intervjuat 11 st träslöjdslärare i Umeå komun som vi frågat och diskuterat med om vilka ytbehandlingsmetoder och vilka produkter de anser vara lämpliga att använda i skolslöjden. Vi valde att göra en muntlig intervju på plats i slöjdsalen för att vi skulle kunna få se ytbehandlingsytrymmets storlek, tillgång på material och utformning. I en intervju i slöjdsalen tror vi att man lättare får en bild av varje enskild lärares syn på, och arbete med, ytbehandling. På så sätt fick vi också lite idéer och uppslag om hur man skulle kunna arbeta med ytbehandling och färg i skolan.
Vi har läst och bearbetat litteratur angående ytbehandling samt använt oss av våra egna praktiska erfarenheter innom området.Vi har också intervjuat och rådfrågat Carl Johan Lindelöf på färgtema i Umeå.
Avgränsningar. Svaren på frågeställningarna om de olika ytbehandlingsmetodernas lämplighet kommer att vara mycket subjektiva eftersom det finns flera rätta svar. Vi har inte försökt komma fram till vilken ytbehandlingsmetod som är bäst eller sämst i skolan utan vi vill se vilka material och metoder som används i skolan, samt se vilka likheter och skillnader det finns i olika slöjdlärares val av ytbehandlingsmaterial. Det är ju trots allt slöjdläraren som bestämmer vilket material som skall köpas in till skolan utifrån de ekonomiska ramarna och utifrån de metoder och material läraren tycker fungerar för eleverna i just den skolan.
Det finns en mängd olika ytbehandlingsmetoder som vi inte kommer redovisa i denna uppsats därför att vi anser att de av tekniska, ekonomiska, tidsmässiga eller miljömässiga skäl inte lämpar sig i skolslöjden. De flesta av de ytbehandlingsmetoder som används inom industrin kommer vi inte att ta upp och samma sak gäller många av de ytbehandlingsmetoder som var vanliga det forna tiders Sverige. Skulle vi ta upp alla tänkbara ytbehandlingsmetoder skulle vårt kompendium bara bli ett i raden i den "ytbehandlingsdjungel" vi vill reda ut. Vårt arbetet innehåller flera upprepningar. Syftet med dessa upprepningar är att läsaren skall kunna gå in på ett ämne som intresserar denne och lätt förstå vad det handlar om. Material och metoder för ytbehandling. (Av S Wallgren.)
För att nå ett riktigt bra ytbehandlingsresultat krävs ett noggrant förarbete. Många tror att man med hjälp av ytbehandlingen kan gömma slarv och skador på produkten. Sanningen är att man ofta i stället framhäver slarv och skador med ytbehandlingen. Smuts och damm kan ge missfärgningar, ojämn yta eller hindra lackskiktet att fästa på underlaget ordentligt.
Putsning.
Vill man ha en slät och fin yta måste man putsa produkten ordentligt med slippapper. Det är naturligtvis upp till var och en hur noga man vill vara med slipningen, det beror på produkten och produktens ändamål.
Lämplig kornstorlek (grovlek) på slippapper för sista putsvarvet för att åstadkomma ’normal möbel finish’ är ca 120-180. För mindre slöjdalster som tex svep och knivskaft där man ibland vill ha en mycket fin och len yta kan man använda våtslippapper 300-1200. Våtslippapper är oftast mörkgrått.
Torrslippapper används mest på spacklade eller målade ytor och är oftast vitt.
Runda alltid av alla hörn och kanter med slippapper. Mjuka träslag rundas mer än hårda. Man rundar av hörnen för att minska risken för skador och urslag och för att ytbehandlingens skyddande film lättare skall täcka över hörn och kanter.
1
TYVÄRR SAKNAS BILDER I DOKUMENTET
Bild 1. Spackel med tillbehör.
Spackel används för att för att fylla ut sprickor och urslag och för att jämna ut ytor innan man målar.
Spackel finns för en mängd olika ändamål i en mängd olika material. Det spackel som är intressant för oss är olika typer av snickerispackel. Det finns syntetiska snickerispackel uppbyggda av alkyd, akryl eller latex och spackel som är uppbyggt av mineraler som krita eller fin sand, sk sandspackel.
Vissa spackel är gjorda för att övermålas och är inte färgade för att likna träet, andra spackel finns i olika färger som man kan anpassa så det liknar träets textur. En del spackel kan vara svåra att få en täckande ytbehandling på.
Tänk igenom vad du har för krav på spacklingen, läs igenom informationen på spackelförpackningen om spacklets användningsområden för att se om det passar dina krav.
Om man inte behöver stora mängder spackel kan man tillverka sitt eget spackel genom att blanda trädamm eller fint spån med vanligt trälim så man får en trögflytande spackelmassa. Man måste dock vara försiktig med att inte ha för stor del lim i blandningen eftersom detta gör att limmet kommer att synas om man har en genomskinlig ytbehandling.
Shellack kan användas som ett spackel. Shellack är ett harts som utvinns från stora kolonier med sköldlöss. Det finns i stavar med olika färger som man smälter ner i de sprickor eller urslag man vill fylla igen. Shellack kallas också för kvistlack. Kvistlacken späds med sprit och används på kvistar och andra kådrika ställen för att binda kådan innan man ytbehandlar. Shellack finns också i flytande form och kan då användas som ytbehandling. Ytbehandling med shellack kallas ibland för fransk polering, det är en gammal ytbehandlingsmetod som är mycket tidsödande. ( Hemslöjdskonsulenterna i Kalmar län. Ytbehandling, s 10f, 15.)
Hårt vax finns i olika färger som kan anpassas till träets textur och används som utfyllnad i sprickor och urslag.
För att uppnå ett bra ytbehandlingsresultat bör man vattenstryka produkten innan man ytbehandlar. Man stryker på lite vatten på träet med en fuktig trasa eller en svamp. Vattenstrykningen gör att träets fibrer reser på sig. När träet torkar efter ca 10 minuter putsar man lätt med ett fint sandpapper eller trollull och tar bort de resta fibrerna.
Ytor eller detaljer där man inte vill att färg eller lack lägger sig bör maskeras med speciell maskeringstejp. Är det stora ytor man inte skall ytbehandla kan man maskera med en fasttejpad tidning. boardskiva eller dylikt. Ytor där man senare skall ha lim bör man också maskera för att limmet skall fästa ordentligt. Maskera inte så lång tid före ytbehandlingen och låt inte den maskerade produkten stå i solen så det blir svårt att få bort tejpen. Verktyg.
Den vanligaste metoden att ytbehandla är att pensla. Att pensla fungerar i de flesta lägen om man inte har extrema krav på ytan. Det viktigaste för att nå en lyckad ytbehandling med pensel är att använda en bra pensel och att i största möjliga mån dra penseln i träets längdriktning. Lacka i flera lager och slipa ytan mellan varje lager.
Penslar finns i många olika kvalitéer och i många olika utföranden. Det som främst avgör penslarnas kvalitet är borstmaterialet, borstens fastsättning och borstens längd. Svinborst är det vanliga borst som anses ha bäst kvalité. Svinborsten känns igen på att borsten är koniska och tunnare i ena änden. En annan vanlig typ av borst är hästtagel. Syntetiska borstmaterial har under senare år konkurerat allt framgångsrikare med naturborsten. Generellt kan man säga att man bör använda naturborst till oljefärger och lösningsmedelsburna lacker medans man kan använda syntetiska borst till vattenburna ytbehandlingsmetoder. Skall man inte använda penslarna under en längre tid bör man smörja in borsten med vaselin för att de skall behålla sin spänst och inte torka ut och bli spretiga.
Lackpenslarna är specialpenslar för klarlack och lackfärg. De är gjorda för att kunna hålla mycket färg i borsten. Borstytan är svagt oval till formen, som en blandning mellan flat- och en rundpensel.
Flata penslar brukar kallas moddlare. De används för att jämna ut pålagd färg och kan inte hålla så mycket färg i borsten. Smala flata penslar används för lackning på svåråtkomliga ställen och för lackning av småsaker. Flata penslar kan också vara böjda längst fram för att man lättare skall komma åt på svåråtkomliga ställen. Dessa penslar kallas då för elementpenslar.
Penslar med rund borstyta brukar kallas anstrykare. De är lämpliga att använda vid målning av små ytor och för målning av angränsande ytor där man bara vill måla en yta. Riktigt små runa penslar kallas för sparpenslar.
TYVÄRR SAKNAS BILDER I DOKUMENTET
Bild 2. Olika penslar Roller
Roller fungerar bra på stora jämna ytor som tex olika spånskivekonstruktioner. Målningsrullen kan vara gjord i syntetfiber, skumplast, plysch eller lammskinn. Syntetrullen passar bäst till vattenburna färger, plyschrullen är bäst till alkydlack och fernissa och lammskinnsrullen passar bäst till vägg- och tak- alkydfärger. Ju slätare struktur på ytan man vill ha desto kortare borst måste det vara på rullen. För att rollningsarbetet skall gå smidigt bör man använda ett färgtråg till rollern.
TYVÄRR SAKNAS BILDER I DOKUMENTET
Bild 3. Roller.
Planstrykaren har en utbytbar dyna i plysch i olika bredder.Den är enkel att an vända och lätt att tvätta. Planstrykaren passar bäst på plana ytor och ger lätt ett jämnt resultat utan synliga ränder eller penseldrag.
Bild 4. Planstrykare.
Har man möjlighet är sprutmålning/lackering ett bra alternativ om man har krav på resultatet. Många detaljer och avancerade former är svåra att komma åt på ett smidigt sätt med pensel eller roller, de kan då vara lättare att sprutlackera. Är man duktig på att sprutlackera ger det också ett bättre resultat än pensel och roller. Vi rekomenderar vattenbaserade färger och lacker för sprutlackering eftersom rengöringsarbetet blir så mycket enklare.
Det finns både natursvampar och syntetiska svampar. De är enkla redskap och används mest vid linoljning eller betsning. Svampar används ibland också vid olika typer av strukturmålning. Natursvamparna är bättre på att hålla färg och ger också oftast ett intressantare mönster vid olika typer av svampmålning än syntetsvamparna. ( Flink, M. Johansson, R. av Petersens, P, Måla och Tapetsera., !982. s 15 ff. Björnlund, L, Måla nytt och gammalt, 1974. s 13ff.) Innehåll och kvalité i lacker och oljor.
Moderna färger och klarlacker är till stor del uppbyggda på liknande sätt. Huvudbesåndsdelarna i alla färger och lacker är:
-Bindemedel, bildar en sammanhängande hinna och fäster mot underlaget och binder samman pigmentet i färger. Exempel på bindemedel är alkyd. akryl, latex, akrylat, linolja, mfl. Ofta benämner man färgtyperna efter bindemedlet, tex linoljefärg, akrylatfärg, osv.
-Lösningsmedel, löser bindemedlen, avgör hur trög eller lättflytande lacken skall vara och hur lacken härdar eller torkar. Man förtunnar färgen/lacken och tvättar verktygen med lösningsmedlet. Lösningsmedlet kan vara vatten, lacknafta, thinner, aceton terpentin, mfl.
-Pigment, Finns bara i färger och är det pulver som ger färgen dess kulör. Pigmentet skyddar också träet mot ultraviolett solljus. Har man snålat med pigment blir färgen laserande och träådringen syns igenom färgen.
Färger och klarlacker innehåller dessutom ofta olika tillsatsmedel som reglerar olika egenskaper . Tillsatsmedel finns för att reglera tex förtjockning vidhäftningsförmåga, mjukhet, glansen, motståndsförmåga mot svamp, röta, mm. ( CJ Linderlöf intervju. B von Tell Ytbehandling 199o, s 29ff.)
Olika tillverkare kan ha olika hög kvalité på ingredienserna i deras klarlacker, färger eller oljor. Dåliga ingredienser kan medföra tex att lacken /färgen fäster dåligt, att den klumpar sig, har dålig hållfasthet, etc. Oljor kan innehålla olika mycket slaggprodukter. Både lacker, färger och oljor kan dessutom vara olika mycket utspädda med sina respektive lösningsmedel redan i sina förpackningar. Det enklaste sättet att avgöra kvalitén på lacken / färgen eller oljan är att titta på priset eller att hålla sig till etablerade märken. ( CJ Lindelöf.)
Olika typer av klarlacker och färger.
För att få en struktur när man talar om klarlacker, färger eller oljor brukar man dela in dem i olika grupper. Alla ytbehandlingsmaterial är :
-pigmenterade eller opigmenterade. -filmbildande eller icke filmbildande. -syntetiska eller organiska. -vattenburna eller lösningsmedelsburna.
Alla ytbehandlingsmaterial har olika egenskaper som gör att de passar in i olika grupper. Blå lackfärg är tex pigmenterad, filmbildande, syntetisk och lösningsmedelsburen. Falu rödfärg är pigmenterad, icke filmbildande, organisk och vattenburen.
Vi har valt att dela in ytbehandlingsmaterialen i vattenburna lacksystem och lösningsmedelsburna lacksystem. De kallas också för vattenspädbara och icke vattenspädbara lacksystem. Dessutom talar vi om oljor, lasyrer och vax.
Både de vattenburna lacksystemen, de lösningmedelsburna lacksystemen och oljorna finns som pigmenterade ( färger ) och som opigmenterade ( genomskinliga ) klarlacker.
När man talar om klarlacker brukar man tala om ’vätande’ eller ’icke vätande’ behandling. Vissa lacker tränger djupare in i träets yta och får träet att se ut som om det vore blött, -’vätande behandling’. Andra lacker tränger inte in lika långt i träet och ytan ser torr ut. -’icke vätande’. Man brukar vilja ha en vätande behandling på mörka träslag och en icke vätande behandling på ljusa träslag. Vattenburna klarlacker och färger.
Vattenburna klarlacker och färger är oftast uppbyggda med akryl, latex (olika plaster) eller akrylat, en blandning av dessa, som bindemedel. De kan spädas och förtunnas med vatten men kan inte lösas upp av vatten efter de torkat. De vattenburna lacksystemen är fysikaliskt torkande, dvs de torkar genom att vatten avdunstar. De innehåller dessutom ofta ännu ett lösningsmedel, någon typ av alkohol, som avdunstar tillsammans med vattnet.
Vattenburna klarlacker och färger lanserades för första gången på 1970- talet som ett miljövänligt alternativ till de lösningsmedelsburna lacksystem som redan fanns på marknaden. Dessa vattenspädbara lacker var dock inte så hälsosamma som man trodde, även vattenburna lacker innehåller olika lösningsmedel som glykoletrar, ph-reglerande tillsatser, antikorisionsmedel och andra ämnen som är skadliga för människan. De vattenburna lackerna var inte heller lika tåliga, hållbara och smidiga att använda inom industrin som de icke vattenburna lackerna. De hade en lång torktid, klibbade gärna ihop och reste träets fibrer. Därför blev de vattenbaserade lackerna inte så revolutionerande som man hade hoppats.
Utvecklingen av dessa vattenburna lacksystem har dock medfört att man lyckats eliminera de flesta av de vattenburna lackernas nackdelar. I dagsläget finns det ingen anledning att välja en lösningsmedlsburen lack om man inte har mycket speciella krav..
I de nya vattenburna lacksystemen använder man sig av nya kemiska preparat som inte skall vara lika farliga för människan. Många av dessa nya kemiska preparat är dock så pass nya att man inte vet vad de kan ha för påverkan på människan under en längre tid. De har ganska ofarliga ångor men kan kanske orsaka hudirritation eller vara allergiframkallande. Man vet inte heller hur dessa kemikalier kan reagera med andra kemikalier som finns i vår natur. Därför skall man aldrig hälla ut lacker eller färg i slasken så det åker med avloppsvattnet. Lack och färgrester skall lämnas till en av kommunen utsedd sopstation.
Vattenburna klarlacker och färger blir inte riktigt lika hårda som andra lösningsmedelsburna lacker eller tvåkomponentlacker, men de blir lite segare och mindre sköra. Parkettlacker och golvlacker är ofta vattenbaserade på grund av att hälsorisken är mycket större när man använder icke vattenspädbara lacker på stora ytor. Dessa vattenspädbara lacker är som sig bör väldigt starka och tåliga.
Akryl- och latexfärgerna har svårare att tränga in i träets porer (penetrera) än alkyd- och oljefärgerna.
De vattenburna lackerna har inte heller riktigt samma glans och hållbarhet som alkyd och oljefärgerna, däremot har de bättre färgbeständighet. ( CJ Lindelöf. B von Tell, 1990,s 35, 45ff. P Hemgren, H Wannfors, Målarbok, 1993, s 42ff.)
Oftast behöver man inte någon speciell grundklarlack eller grundfärg om man inte har speciella krav. Man använder samma färg eller lack som till toppskiktet men man förtunnar färgen eller lacken mycket så den lättare kan tränga ned i träets porer. Den speciella grundfärgen har till uppgift att bära upp toppfärgen. Den tätar underlaget, ökar vidhäftningsförmågan, är lättslipad och bör ha kort torktid.Vill man ha en färg som skyddar mot röta och mögel skall man använda en alkyd- eller oljefärg först som grund, sedan kan man stryka på den vattenburna akryl eller latex färgen.
Det finns också speciell grundlack för ljusa träslag som inte ’väter’ träet. Grundlacken har en mjölkaktig hinna som ger träet en ljusare ton, skyddar från solen strålar och fördröjer att träet åldras och mörknar. ( CJ Lindelöf. B von Tell, 1990, s 30f. P Hemgren, H Wannfors, 1993, s 42ff.)
Exempel på vad vattenburna lacker och färger kan heta.
Klarlacker. Aqua lackfärg, Akrylatlack, Panellack, Parkettlack, Celco V klarlack.
Färger. Hobbyfärg, Aqua lackfärg, Snickerifärg, Akrylatfärg, Allmogefärg, Väggfärg, mm.
Fördelar med vattenburna lacksystem: -Små utsläpp av organiska lösningsmedel. -Lätta att använda, lätt att rengöra målningsverktyg, torka spill, mm, (om inte lacken redan torkat). -Bra färgbeständighet. -Kort torktid.
Nackdelar: -Sväller och reser träfibrerna. -Har svårt att tränga djupt in i träets porer. -Kan skapa en falsk säkerhet. Man utsätter sig för större risker för att man tror att det är ofarligt. -Vissa personer kan vara överkänsliga mot vattenspädbara lacker och få eksem eller allergier.
Se till att ytorna är torra, rena och dammfria när ytbehandlingen börjar.
Lägg ut skyddspapper på arbetsbänken och lägg trälister, små klotsar eller dylikt på papperet så att produkten har något att stå på under tiden den torkar.
Förtunna och tvätta med vatten. Härdad färg eller lack borttages mekaniskt. (skrapa).
Använd pensel, roller eller spruta.
Måla / lackera i flera varv. Dra penseln i träets ländriktning.
Börja med en grundfärg om du anser att det behövs. (se vattenburna grundfärger och grundlacker). I annat fall börjar du med ett ordentligt utspätt förstalager. Fortsätt med ett mellanlager som är lite mindre förtunnat. Avsluta med ett topplager, förtunna om det behövs för att få en fin yta. Mellan varje varv slipar du av ytan med ett fint slippapper, stålull eller med en sickel för att jämna ytan och för att nästa skikt lättare skall fästa.
Tvätta penslar och verktyg med såpa eller diskmedel och skölj med vatten.
Lösningsmedelsburna klarlacker och färger.
Det finns många olika typer av lösningsmedelsburna lacker och färger. De vanligaste är uppbyggda med alkyd eller linolja som bindemedel. De har oftast lacknafta (i alkyd-färg / lackerna) eller terpentin (i linoljebaserade färger och oljor) som lösningsmedel. De är oxidativt torkande och härdande, dvs de torkar och härdar genom lösningsmedlens avdunstning och kemisk reaktion mellan luftens syre och bindemedlet.
De lösningsmedelsburna färger och lackerna används både inom och utomhus men börjar alltmer få konkurrens av de vattenburna lacksystemen, speciellt vid inomhusbruk.
Alkydklarlacker och alkydfärger.
Alkydfärgen kallas ibland också för lackfärg,
Man kan säga att alkydfärgen är en vidareutveckling av den äldre linoljefärgen (se sid 21). Alkyden går att stryka på i tjockare lager, har bättre utfyllnadsförmåga och torkar fortare än linoljefärgen. Alkydfärger finns också med en del linolja i och kallas då oljealkydfärg. Alkydfärgen anses vara tåligare, hållbarare och ha bättre glans än de vattenspädbara lacker och färgerna. Alkydlackerna har också en bättre förmåga att tränga in i träets porer och skyddar träet bättre mot röta och mögel. På produkter med mycket höga krav på hållfasthet och beständighet, som tex fönster, dörrar eller båtar, används uteslutande alkydlacker och alkydfärger.
Om man jämför hållfastheten mellan alkydbaserade lacksystemen och de vattenspädbara akryl-och latex-baserade lacksystemen kan man säga att de alkydbaserade ger en hårdare men skörare yta och de akryl / latex baserade ger en något segare yta.
Alkydfärgerna och klarlackerna förtunnas i allmänhet med lacknafta. ( CJ Lindelöf. B von Tell, 1990, s 35, 44. P Hemgren, H Wannfors, 1993, s 42ff.)
Oftast behöver man inte någon speciell grundlack eller grundfärg om man inte har speciella krav. Man använder samma lack eller färg som till toppskiktet men man förtunnar den ordentligt så den lättare kan tränga ned i träets porer. Den speciella grundfärgen har till uppgift att bära upp toppfärgen. Den tätar underlaget, ökar vidhäftningsförmågan, är lättslipad och bör ha kort torktid. Grundlacken eller grundfärgen kan också ha till uppgift att impregnera träet och skydda mot mögel och röta.
Det finns också speciell grundlack för ljusa träslag som inte ’väter’ träet. Grundlacken har en mjölkaktig hinna som ger träet en ljusare ton, skyddar från solen strålar och fördröjer att träet åldras och mörknar. ( CJ Lindelöf. B von Tell, 1990, s 30f. P Hemgren, H Wannfors, 1993, s 42ff.) Exempel på vad lösningsmedelsburna färger och lacker kan heta.
Färger Lackfärg, Servalack, Fönsterfärg, Golvfärg, mm.
Klarlacker. Klarlack, Träplast, Båtlack, Golvlack, mm.
Fördelar med alkydbaserade färger och lacker: -Relativt lågt pris. -Flyter ut bra. -God inträngning i träet. -Hård och tålig yta. -God väderbeständighet.
Nackdelar: -Innehåller lacknafta. -Längre torktid än vattenbaserade färger och lacker. -Gulnar med tiden.
Se till att ytorna är torra, rena och dammfria när ytbehandlingen börjar.
Lägg ut skyddspapper på arbetsbänken och lägg trälister, små klotsar eller dylikt på papperet så att produkten har något att stå på under tiden den torkar.
Du kan oftast förtunna och tvätta med lacknafta. Ibland krävs någon specialförtunning eller aceton. Det står på burken vad som är lämpligt. Härdad färg eller klarlack kan lösas med förtunningsmedlet eller tas bort genom slipning eller skrapning.
Använd pensel eller roller.
Måla / lackera i flera varv. Dra penseln i träets längdriktning. Börja med att grunda med grundfärg om du anser att där behövs.(se alkydbaserade grundlacker och grundfärger). I annat fall börjar du med ett ordentligt utspätt första lager så det lätt kan tränga in i träet. Fortsätt med ett mellanlager som är lite mindre förtunnat. Avsluta med ett topplager, förtunna om det behövs för att få en fin yta. Mellan varje varv slipar du av ytan med ett fint slippapper, stålull eller med en sickel för att jämna ytan och för att nästa skikt lättare skall fästa.
Tvätta penslar och verktyg med såpa, diskmedel eller lösningsmedel.
De flesta oljor tillhör gruppen lösningsmedelsburna lacksystem. Undantaget är paraffinolja som är vattenburen. De lösningsmedelsburna oljorna är oxidativt torkande och härdande, dvs oljan torkar och härdar genom att oxidera, det blir en kemisk reaktion mellan luftens syre och oljan. Efter oxideringen går oljan inte längre att lösa i de lösningsmedel som tidigare löste den flytande oljan.
Det finns en mängd olika oljor och oljefärger. De flesta är baserade på linolja.
Linolja är pressade och ibland även kokade linfrön. Linoljan är genomskinlig men har en ljus eller mörk nyans beroende på tillverkningsmetoden och renhetsgraden. Linoljan är mycket lätt att stryka på och det är svårt att misslyckas med resultatet. Linoljan räknas i motsats till vaselin, paraffin, oliv och matolja, till de torkande oljorna. En nackdel med linoljan är dock dess begränsade livslängd, därför måste man då och då, med något års mellanrum, olja in träet igen.
Linoljan kan användas utspädd med terpentin, T-gul eller helt outspädd.
Terpentin är ett lösningsmedel som utvinns ur olika barrträd. Vanlig terpentin som köps i butik kan innehålla ända upp till 90% lacknafta. Består innehållet av mer än 30% rent terpentin kallas det för balsamterpentin. Många tror att Balsamterpentinet är mindre hälsovådligt än det vanliga terpentinet men detta har inte på något sätt kunnat påvisas, alla sorters terpentiner kan verka allergiframkallande på känsliga personer. Balsamterpentinet gör dock att den torkade linoljeytan känns mjukare och lenare.
Ett sätt att försöka komma undan terpentinets nackdelar är att använda T-gul Festival i stället.
Man kan även ersätta terpentinet med det mildare citrusterpentinet som utvinns av just citrusväxter. Tyvärr har också detta terpentin visat sig vara allergiframkallande och kan leda till allergi mot alla citrusfrukter.
Blandningen mellan linolja och ett lösningsmedel kallas halvolja och gör att oljan lättare tränger in i träets porer innan den torkar.
Man kan tillverka linoljan på olika sätt för att ge den olika egenskaper. Ett vanligt sätt är att linfrön kallpressas i rumstemperatur. Man får då en ljus lättflytande olja som är djupimprignerande och inte har någon stark lukt.
Det vanligaste sättet att utvinna linolja är att varmpressa linfrön. Med varmpressning får man ut mer olja ur linfröna men också mer slaggprodukter. Varmpressad linolja blir mörkare brungul och luktar mer än kallpressad linolja.
Man kan tillsätta olika metallföreningar till oljan som gör att den oxiderar och torkar fortare. Ämnena man tillsätter kallas torkmedel eller sickativ. Denna torkbehandlade linolja kallas för kokt linolja. Rå linolja.
Linolja utan tillsatser för att påskynda torkningen kallas rå linolja.
Kallpressad rå linolja är den renaste formen av linolja. Den är ljus och har svag lukt. Den torkar saktare än de behandlade linoljorna och hinner därför tränga in djupare och impregnera träet innan den torkar. Därför behöver man inte använda något lösningsmedel och slipper använda terpentin eller T-gul när man använder kallpressad rå linolja.
Man får dock inte lika lätt en hård och blank yta som med behandlade oljor.
Varmpressad kokt linolja är gulbrun grumlig och har en starkare doft. Denna olja tränger inte lika lätt ner i träet men ger lättare en hård och blank yta. För att den skall tränga in bättre brukar man spä ut den med 50% terpentin eller T-gul.
Standolja är linolja upphettad till 250-300°. Oljan blir tjockare och torkar snabbare ju längre den hettas upp. Standoljan brukar ofta tillsättas oljefärger och fernissor för att ge en bättre glans och öka motsåndskraften mot nötning. Stanoljan fungerar inte för djupimprignering.
Denna olja är blåst med luft i kombination med upphettning likt standoljan. Det blir en renare och ljusare olja jämfört med standolja.
Det finns på marknaden också en mängd specialoljor som ofta innehåller linolja blandat med andra oljor och tillsatsämnen för att få speciella egenskaper. Dessa oljor är ofta uppkallade efter sina varunamn och man kan oftast förstå av namnet vad de lämpar sig för.
Grundoljor och uteoljor används, som det hörs av namnet, utomhus och är gjorda för att kunna tränga in djupt i virket och ge ett skydd mot mögel och röta. De är oftast tillverkade av en blandning mellan någon typ av linolja, träoljor och andra vegetabiliska oljor samt någotn typ av antimögelmedel.
Träoljor och möbeloljor är gjorda för inomhusbruk och för att ge en hård, blank och fin yta åt möbler och golv. Möbeloljan är dessutom ofta polerbar för att man skall kunna arbeta fram en extra fin yta. Dessa oljor innehåller ofta linolja blandat med citrusoljor eller vegetabiliska oljor. ( CJ Linderlöf. P Hemgren, H Wannfors, 1993, s 40. Hemslöjdskonsulenterna i Kalmar län, s 2ff. )
Exempel på vad olika oljor och specialoljor kan heta.
Olika linoljor har oftast ett namn som klart deklarerar vad de innehåller för olja. exempel på undantag är Teakolja och Faxeolja. Specialoljor kan heta Grundolja, Uteolja, Träolja, Uvatrol, Möbelolja, mm. Fördelar med oljor. -Mycket lätt att arbeta med. -Tränger in i träet och skyddar mot fuktinträngning. -Ger en mjuk och skön yta.
Nackdelar: -Lösningsmedelsburen. -Kort livslängd, man måste olja om då och då. -Linolja måste läggas på i många varv för att ge en hård och tålig yta.
Se till att ytorna är torra, rena och dammfria när ytbehandlingen börjar.
Lägg ut skyddspapper på arbetsbänken och lägg trälister, små klotsar eller dylikt på papperet så att produkten har något att stå på under tiden den torkar.
Blanda outspädd linolja med terpentin eller med T-gul för att den lättare skall tränga in i träet. Oftast brukar man göra blandningen 50+50%.
Stryk ut linoljan med pensel, tygtrasa eller svamp. Torka bort överflödig olja. När ytan torkat kan du upprepa proceduren. Ha mera lösningsmedel i oljeblandningen det första varvet och mindre i det sista. Fortsätt till du är nöjd med resultatet. Det är lättare att få en bra yta med kokt linolja eller standolja.
Små artiklar som du vill ha en fin yta på kan man sänka ned i linoljebad under natten för att oljan skall sugas in ordentligt i träet. Slipa sedan träet medans det ännu är vått av oljan med 240-400 våtslippapper. När du slipat in oljan i träet torkar du bort överflödig olja. När oljan torkat några dagar senare kan du upprepa proseduren men med en tjockare oljeblandning (mer olja, mindre terpentin.) och med ännu finare våtslippapper.
Tvätta penslar och verktyg med lösningsmedel, såpa eller diskmedel.
Varning Trasor, papperstussar eller dylikt med linolja i kan självantända. Bränn använda trasor och papper eller se till att förvara dem lufttätt och brandsäkert.
Matolja används ibland till artiklar som skall användas i samband med matlagning. Matoljan kan dock härskna, den torkar inte och blir inte hård utan ger i stället en yta som är lite kladdig och lätt blir dammsamlande.
Olivoljan har samma för- och nackdelar som matoljan men härsknar inte på samma sätt som matoljan. Olivoljan är relativt dyr i inköp. Paraffinolja.
Paraffinolja är i motsats till de flesta andra oljor en vattenspädbar olja som inte har något att göra med linolja. Den är färg-, lukt- och smaklös. Den torkar eller härdar inte och ger därför ingen yta eller nötskydd åt träet. Paraffinoljan brukar användas som smörjmedel där olika träytor skall glida mot varandra. Eftersom paraffinoljan är lukt- och smaklös används den ibland också för att ytbehandla bestick och andra köksarticklar. Paraffinoljan är helt ofarlig och mycket lätt att använda. För att stryka på oljan kan man använda pensel, trasa eller sina egna fingrar. ( CJ Lindelöf. Hemslöjdskonsulenterna i Kalmar län, s 2ff. )
Fördelar med paraffinolja. -Lätt att använda. -Helt ofarlig.
Nackdelar. -Torkar inte, ger ingen yta. -Tål inga lösningsmedel.
Oljefärgen har funnits i Sverige sedan 1500-talet i snickerier, möbler samt innom utomhusmålning av trä och plåt. Numera är dock oljefärgerna nästan helt utkonkurrerade av plastfärgerna när det gäller snickerier och möbelmålning.
Oljefärger består av någon slags olja som bindemedel, ett lösningsmedel som lacknafta eller terpentin, och ett pigment. Linoljefärg är samma sak som oljefärg men med kravet att oljan i färgen skall vara ren linolja. Det som kallas ’Äkta linoljefärg’ skall innehålla kallpressad rå linolja. Oljefärger torkar precis som vanlig linolja genom en kemisk reaktion mellan luftens syre och linoljan.
Oljefärgen torkar mycket långsamt därför brukar man blanda i sickativ för att färgen skall torka fortare.
Fördelen med oljefärger är att de mycket lätt går att blanda till själv med hjälp av olika pigment man kan köpa på färghandeln. ( B Nyström, A biörnstad, B Bursell, Hantverk i Sverige, 1989, s 229. P Hemgren, H Wannfors, 1993, s 40ff.)
Exempel på vad oljefärger kan heta.
Oljefärger har i allmämhet ett namn som klart deklarerar att de är oljefärger som ex Linoljefärg eller Äkta linoljefärg.
Fördelar med oljefärger: -Fäster bra, tränger in i träet. -Ganska stark yta. -Åldras vackert.
Nackdelar: -Innehåller lösningsmedel. -Lång torktid. -Blir hård och spröd med tiden. Lasyrer.
Vad är lasyr? Med laserande färger menas en genomskinlig men svagt pigmenterad lack som ger träet en ny kulör. Med en lasyr ser man fortfarande träets textur och struktur samtidigt som träet får en färg.
Man kan säga att lasyr är en färg uppbyggd med bindemedel och lösningsmedel, men med så lite pigment att man fortfarande ser träets ådring tydligt genom färgen. Lasyrer finns precis som färger både vattenburna och som lösningsmedelsburna. Lasyren är uppbyggd på samma sätt som de olika färgerna och har också samma egenskaper som motsvarande färg.
Många blandar ihop lasyrer med betser. (se sid 20 ) Betser tränger djupare in i träet, ger färg åt det men ger ingen yta. Efter man betsat måste man klarlacka eller olja. Lasyren tränger inte in lika långt i träet men ger en god yta och är i sig själv en fullgod ytbehandling.
Lasyrerna finns att köpas färdigblandade i olika kulörer men du kan också lätt blanda till en lasyr själv .
Du utgår från en klarlack eller olja och ett pigment. Klarlacken kan vara vatten - eller lösningsmedelsburen. Pigment eller färgpasta i de flesta kulörer finns att köpa på en vanlig färgaffär. Det finns flera lacker och oljor som är speciellt gjorda för att man själv skall tillsätta färgen - pigmentet. Väljer du att göra en lasyr baserad på olja kan du använda vanlig linolja eller Ljunga lasyrolja som är speciell lasyrolja.
Häll klarlack eller olja i en burk.Späd ut klarlacken eller oljan med respektive lösninsmedel, vatten, lacknafta eller terpentin tills du får en lättflytande konstistens. Har du linolja skall den spädas med ca 50% terpentin. Tillsätt lite pigment eller färgpasta. För att rent pigment skall lösa sig ordentligt måste man ibland först göra en pasta av pigment blandat med lack eller olja, sedan blandar man i pastan i lacken eller oljan som skall bli lasyren. Blanda och rör om i blandningen tills du nått önskad färgstyrka. Provstryk lasyren på en bräda eller dylikt för att kolla resultatet innan du laserar din produkt.
Vill du uppnå specialeffekter kan du också lasera på en redan målad grundfärg. Du får specialeffekter genom att lasera på grundfärgen kommer penseldragen att synas och ge en annorlunda och ett lite allmogeaktigt utseende åt ytbehandlingen.
Oftast använder man en ljus grundfärg. När grundfärgen torkat laserar du ovanpå grundfärgen med en mörkare nyans som går i ton med grundfärgen.
Man kan lasera med en grov pensel för att låta penseldragen komma fram, dutta med en svamp eller en hopknycklad plastpåse eller använda en specialroller som ger ett speciellt mönster.
Med lasyren på grundfärgen kan du leka dig fram till olika mönster och olika effekter.
Exempel på vad lasyrerna kan heta?.
Vattenburna. Alcro Brokettlösning (opigmenterad), Effekt lasyr, Aqua lasyr . Lösningsmedelsburna Ljunga lasyrolja, Klassisk lasurolja ( opigmenterade), Tinova lasur.
Hur du går till väga.
Se till att ytorna är torra, rena och dammfria när ytbehandlingen börjar.
Lägg ut skyddspapper på arbetsbänken och lägg trälister, små klotsar eller dylikt på papperet så att produkten har något att stå på under tiden den torkar.
Använd pensel eller svamp.
Förtunna och tvätta med respektive lösningsmedel, vatten lacknafta eller terpentin.
Stryk på laseringen i träet längdriktning.
Efter laseringen kan du slipa försiktigt med ett mycket fint slippapper om du vill för att träets ådring skall framträda tydligare.
Har du använt spackel är det troligt att lasyren inte kommer att täcka spacklet men man kan använda infärgat spackel i samma kulör som lasyren. Om det går är det enklaste är att helt avstå från att spackla.
Vill du ha en slätare och slitstarkare yta än den lasyren ger kan du klarlacka med samma typ av lack som lasyren är uppbyggd av.
Tvätta penslar och verktyg med lösningsmedel, såpa eller diskmedel.
Att betsa är ett sätt att färgsätta träet där man fortfarande kan se träets ådring och textur. Betser består av färgämnen lösta i vatten eller något lösningsmedel, oftast någon typ av sprit. Precis som hos färger och klarlacker finns både vatten och lösningsmedelsbetser.
Lösningsmedelsbetserna har lättare att tränga in i träet, löser eventuella smuts- eller oljefläckar bättre och torkar fortare än vattenbetserna. Lösningsmedlet är ofta den dominerande komponenten i betsen och ångorna kan vara mycker hälsovådliga även om man inte upplever att det luktar speciellt starkt.
Betser finns att köpa i olika former. Man kan köpa det färdigt på burk i flytande form eller köpa det i pulverform där man måste blanda ut färgämnena i lösningsmedlet själv. Betserna går ofta att blanda med varandra så att man kan göra sin egen kulör.
Många blandar ihop betser med lasyrer. (se sid 19 ) Betser tränger djupare in i träets porer än lasyren, betsen ger färg åt träet men ger ingen yta. Därför måste man klarlacka eller olja efter man betsat för att ge träet en skyddande yta. Lasyren tränger inte in lika långt i träet men ger en god yta och är i sig själv en fullgod ytbehandling.
Hur man putsat och slipat träet innan betsningen påverkar betsens utseende och färgstyrka. Kulören blir mörkare och starkare på en yta som har slipats med ett grovt slippapper. Vissa träslag suger också år sig mer färg än andra och då också mörkare och färgstarkare. ( B von Tell 1990, s 28. P Hemgren, H Wanngren, 1993, s 134.) Exempel på vad betserna kan heta.
Vattenbetser. Herdins vaxbets, Herdins pastellbets, Herdins allmogebets. Aqua innebets.
Lösningsmedelsbetser. Herdins lackbets, Herdins pulverbets.
Hur du går tillväga.
Blanda till betsen om du har pulverbets. (Receptet står på paketet.)
Lägg ut skyddspapper på arbetsbänken och lägg trälister, små klotsar eller dylikt på papperet så att produkten har något att stå på under tiden den torkar.
Se till att alla ytor är rena och är slipade med lika fint slippapper för att få ett jämnt betsresultat.
Stryk på betsen flödigt med pensel eller svamp. Använd inte en pensel med plåtbleck, metallen kan missfärga betsen. Stryk i träets längdriktning. Torka av överflödig bets med en trasa som inte luddar.
Försök att undvika överlapp med färgen eftersom färgen blir starkare ju fler lager du lägger på om färgen hinner torka lite mellan lagren.
Efter betsningen kan du slipa försiktigt med ett mycket fint slippapper för att ta bort träfibrer som rest sig vid betsningen och för att träets ådring skall framträda lite tydligare.
Har du använt spackel kommer inte betsen att täcka spacklet men man kan använda infärgat spackel i samma kulör som betsen. Om det går är det enklaste är att helt avstå från att spackla.
Klarlacka 1-2ggr med valfri typ av klarlack eller olja för att ge träet och betsen en motståndskraftig yta. Slipa mellan varje lager klarlack.
Vax är en mycket gammal men numera ganska bortglömd ytbehandlingsmetod. Vaxer finns både som färg och som boningsvax , dvs motsvarande en klarlack. Vaxerna finns både som vattenlösliga och som lösta i ett lösningsmedel.
En boningsvaxad yta får en fin och lite speciell lyster och känns behaglig. Ytan blir antistatisk och drar därför inte till sig damm men är dock känslig för alkohol och andra lösningsmedel.
Vaxfärgerna har ett vax som bindemedel och är oftast laserande ( halvgenomskinliga ) och säljs ofta opigmenterade.
De vaxer som finns att köpa för ytbehandling är ofta en blandning av olika sorters vaxer. Tillverkaren har ofta också tillsatt linolja, lösningsmedel och andra ämnen för att förstärka vaxets motståndskraft mot kemikalier och nötning.
Olika sorters vax.
Bivax är en biprodukt vid tillverkning av honung. Vaxet är mjukt och ljust till färgen. Använder man bara bivax får man ingen tålig yta. Carnubavax kommer från en brasiiansk palm och ger träytan hårdhet och slitstyrka. Japanvax ger ytan vacker glans men är mjukt. ( B von Tell 1990, s 48f. P Hemgren, H Wanngren, 1993, s 51. Hemslöjdskonsulenterna kalmar län, s 12f )
Exempel på vad vaxerna kan heta.
Vaxerna har i allmänhet ett namn som klart deklarerar att de innehåller vax. Vax balsam, Black bison vax, mm.
Hur du går till väga.
Vaxboning. Boningsvaxet är oftast i form som en kräm eller balsam när man köper det. Vissa vaxer kan behövas lösas med vatten eller terpentin innan man stryker på det. Värme kan också lösa vaxet. (Läs på burken.)
Stryk på vaxet med en luddfri trasa eller borste. Försök att få ett tunt och jämnt lager. Efter ca ett dygn då vaxet torkat efterpoleras ytan med en grov duk eller tagelborste.
Upprepa behandlingenom du vill ha en ännu tåligare yta.
Vaxfärg. Vaxfärg eller vaxlasyr läggs på som vilken annan färg som helst. Är färgen opigmenterad kan man själv tillsätta valfritt pipigment.
Lathund.
Egenskaper. Lämpligt ytbehandlingsmaterial.
Lätt att applicera. Genomskinlig- Linolja. Färgad- Vattenburen färg.
Mycket tålig stark yta. Genomskinlig- Vattenbaserad parkettlack eller lösningsmedelsburen golvlack. Färgad- Lösningsmedelsburen alkydfärg.
Giftfri, till matarticklar. Genomskinlig- Paraffinolja.
Skön och mjuk yta. Genomskinlig- Vax eller linolja med balsamterpentin.
Blank och glansig färg. Lösningsmedelsburen alkydfärg.
Beständighet mot ljus. Genomskinlig- vattenbaserad lack med UV-filter. Färgad- Vattenbaserad akrylatfärg. Oljor gulnar och är därför olämpliga. Oxiderad linolja är ljusast och klarar sig bäst.
Beständighet mot röta. Olja med rötskyddsmedel, tex Trebas, Grundolja, Uvartol, mfl. För att ge träet ett bra skydd mot röta kan manförst grunda med en olja med rötskyddsmedel. när ytan torkat slipar man och torkar rent ytan, sedan applicerar man en vattenbeständig lack. (se nedan). Har man mycket höga krav på rötbeständighet kan man använda Cuprinol men detta är ohälsosamt. ett annat alternativ är att använda tryckimprignerat virke.
Beständighet mot vatten.- Vattentät Oljealkyd, Båtlack, Båtfernissa, Uvatrol 1, mfl.
Beständighet mot värme Genomskinlig- Lösningsmedelsburen klarlack. och kyla- Färgad- Lösningsmedelsburen färg.
Beständighet mot lösningsmedel, Genomskinlig- Vattenbaserad golvlack, eller Epoxi lack. bensin, fett, etc.- Färgad- Vattenbaserad färg eller Epoxifärg Ytbehandlingsrummet (Av R. Nilsson)
Våra intervjuer och erfarenheter från praktik och övriga studier i skolorna, ger en klar bild att slöjdlärarna tycker att både nya och gamla slöjdsalars ytbehandlingsrum ur miljösynpunkter är relativt väl utrustade, med utsug och förvaringsskåp för oljor och lacker m.m. Men enligt intervjuvundersökningen har ytbehandlingsrummen i dessa skolor blivit eftersatta och dåligt underhållna.I äldre slöjdsalar är utformningen av målarrummet ofta redan från början svåra att göra till bra ytbehandlingsrum. Små mörka rum blev ofta målarrummet ,utan utsug eller torkmöjligheter till de produkter som behandlades. Även nybyggda slöjdsalar har stora brister när det gäller ytbehandlingsrummet, även om dessa är relativt bra utrustade, är ytan på rummen alldeles för litet. Detta har naturligtvis påverkat möjligheten till att utveckla och inspirera eleverna till att våga ge sig i kast att behandla produkterna på ett kreativt sätt.
Vi har under utbildningen upptäck att det inte finns speciellt mycket litteratur, om hur ett målarrum bör vara utformat för att ge de bästa förutsättningar till ytbehandling. Ett specialarbete som gjorts på universitetet i Linköping(P. Hagge m.fl. 1986 Färg i slöjden Universitetet i Linköping Institutionen slöjd) är ett gott exempel på hur ett ytbehandlingsrum kan vara utformat. Detta specialarbete blev en inspirationskälla för oss. Deras erfarenheter är till vissa delar lika som våra, att färg och ytbehandlingsavdelningar fungerar väldigt dåligt i våra skolor. Syftet med specialarbetet var att framställa en lättåskådlig, inspirerande och fungerande, i vissa delar självinstruerande ytbehandlingsavdelning avsedd för grundskolan.
TYVÄRR SAKNAS BILDER I DOKUMENTET
Bild. 4. Avskräckande ex
TYVÄRR SAKNAS BILDER I DOKUMENTET
Bild. 5. Ytbehandlingsvägg
På ytbehandlingsväggen är ordning och reda samt lättåtkomlighet det viktigaste. Väggen är uppbygd på ett visst sätt. Längst upp finner vi en färgcirkel, som innehåller de färgkulörer man valt att ta med även brytfärgerna svart och vitt, förutom standardkulörerna finns exempel på färgblandningar komplementfärger. Vid sidan av färgcirkeln hänger figurer målade i olika färgkombinationer t.ex. närliggande färger, komplementfärger och ton i ton. Under färgcirkeln är akrylatfärgflaskorna placerade, dessa är av plast med stort skruvlock och pip ex ketcupflaskor går bra att använda, burkarna är målade i den färg som finns i resp. flaska. Under varje burk hänger ett färgprov i form av en målad träbit. Under färgerna hittar vi betserna, uppbyggda på samma sätt, längre ner finns lacker, oljer och övriga färger som ex metallfärger, trälim med olika användningsområden finns också med.(bild 5)
Instruktioner är uppsatta vid varje färgtyp som anger andvändningen. I närheten av ytbehandlingsavdelningen finns instruktioner som visar hur man skall gå till väga när du skall ytbehandla, när du är färdig med ytbehandlingen och när föremålen är torra.(se bil 1) Fördelar med denna vägg är att den lätt kan placeras både i målarrummet och i slöjdsalen, beroende av plats och var man förlägger målningsarbetet, man kan tänka sig att vid gemensam genomgång av målning vore det bra att ha den i slöjdsalen, eftersom man förmodligen inte ryms inne i målarrummet. Vi anser att detta är ett bra förslag hur man kan ge en bra förutsättning till en väl fungerande ytbehandling i skolslöjden .Denna vägg kan naturligtvis ändras och anpassas så att det fungerar i den skolan och den lärare som arbetar där. (källa P Hagge m fl 1986 Färg i slöjden. Universitetet i Linköping Institutionen slöjd) Hjälpmedel för ytbehandlingsarbeten. (av R. Nilsson)
Paletter Dessa används att blanda på, när man exempelvis skall blanda färger såsom ton-i-ton, eller då man behöver liten mängd färg. Materialet till paletterna är av plexiglas, vilka är lättare att skölja av än t.ex.. masonit, plexiglas är också mycket hållbart. (källa P Hagge m fl 1986:10)
TYVÄRR SAKNAS BILDER I DOKUMENTET
Bild. 6. Palett i plexiglas Penslar och penselställ
Torkade penslar är alltid ett problem, detta kan man lösa genom att penslarna alltid hänger i vatten, en avskuren plastdunk är bra till detta. Penslarna i skolslöjden bör vara av plast för att inte rosta som då kan missfärga målningsarbetet. (källa P Hagge m fl 1986:11)
TYVÄRR SAKNAS BILDER I DOKUMENTET
Bild. 7. Penselställ
Bägare och bägarställ
Eleverna häller upp den färg de behöver i bägare, som placeras i ett bägarställ för att man inte skall välta omkull denna, fördelen är att eleverna kan använda samma färgkulörer samtidigt. (källa P Hagge m fl 1986:11)
TYVÄRR SAKNAS BILDER I DOKUMENTET
Bild. 8. Bägarställ Brickvagn
Nymålade/lackade föremål förvaras i en brickvagn, denna vagn tar liten plats men är ändå rymlig, man kan också tänka sig att göra lister i ett skåp, så att brickorna kan ställas in i detta. (källa P Hagge m fl 1986:12)
TYVÄRR SAKNAS BILDER I DOKUMENTET
Bild. 9. Brickagn Tidningar och underlägg
Som skydd för bänkarna används tidningar. Dessa förvaras i ett speciellt fack Istället för trekantlister kan man använda begagnade bandsågsblad som underlag till målade föremål , dessa kapas och viks till lämpliga bitar. (källa P Hagge m fl 1986:13)
TYVÄRR SAKNAS BILDER I DOKUMENTET
Bild. 10. Material för skyddsunderlag Plastpåsar och maskeringstejp
I plastpåsarna förvaras små ytbehandlade föremål, maskeringstejp används till namnmärkning av slöjdföremål men kan även användas för maskering vid målning.
Skyddskläder
Hänger framme på en given plats. (källa P Hagge m fl 1986:13)
Inspiration och planering. (av R. Nilsson)
De flesta slöjd lärarna i vår intervju uttryckte att ytbehandlingsavdelningens utformning ofta begränsade förutsättningarna att göra en inspirerande undervisning för eleverna. Organisationen i ytbehandlingsrummet upplevde många lärare som dålig. Men det gjordes försök till överskådlighet och färgernas åtkomlighet för att eleverna lätt skulle kunna arbeta med dessa. Alla lärare tyckte att de uppmuntrade eleverna vid val av ytbehandlingsmetod. Samtidigt upplevde läraren en svårighet i balansgång mellan att inspirera eleven till att våga färgsätta produkterna utan att förstöra sina arbeten med "fel" ytbehandlingsmetod.
Man skulle kunna tänka sig, att någon gång börja med hur man skall färgsätta innan man tillverkar produkten. Eftersom det upplevs som ett problem för eleverna och även om slöjdlärarna tycker att färgsättning av produkterna ingår i slöjdämnet, skulle man gärna se ett samarbete med bildämnet när det gäller färg och form, samarbete med övriga ämnen är också viktiga.
Som inspiration kan man bl.a.. visa färdiga saker med olika färgsättningar som ger eleven en upplevelse av att färgen ger en bättre belysning av föremålets form och stil, genom att visa olika färgkombinationer får eleven en bild av vad som är en möjlighet när det gäller färgsättning. En annan möjlighet är att man bjuder in någon inom skolan eller utanför som har erfarenhet av färgsättning/ytbehandling Dessutom bör man ge eleven tid att fundera över, i vilken miljö föremålet skall befinna sig i och vilka färger som passar till den tänkta miljön.
Oavsett vilket sätt som man gör, är det viktigt hur man gör genomgången. Introduktion av målaravdelningen, varje sak finns på sin plats, hur viktigt det är att man återställer allt i sin ordning efter målningen.
Att läraren har gjort i ordning platsen(bänken som ofta blir fallet för att alla skall kunna se ) med samma noggrannhet som man vill att eleverna skall ha, väl täckt med papper, v-format bandsågsblad att lägg de målade sakerna på, penslar, färgmugg , mugghållare, paletter om man skall blanda färgen.
Läraren visar vid genomgången av målningen på provbitar, hur olika problem kan uppstå t.ex. målningen stryks inte ut ordentligt, eller att det blir för mycket färg så att det blir rinningar.
Eleven får komma med förslag för att rätta till problemet, eleven får också prova måla på provbitarna, det är viktigt att eleverna får en rutin att lära sig att kontrollera och bedöma resultaten.
En fördel att alla målar samtidigt är att genomgången sker i anslutning till alla elevers målning. Läraren har bättre möjligheter att överblicka arbetet, även att inspirera de som behöver det, eleverna kan också motivera varandra. Nackdelar är att det kan bli trängsel i målarrummet, även om målandet kan ske på bänkarna.
Att inspirera eleverna inför målningsarbetet är kanske den svåraste men också den viktigaste delen för att nå fram till ett bra resultat.
Sammanställning av intervjuer med elva slöjdlärare.
Vi har intervjuat elva träslöjdslärare på mellan och högstadiet i Umeåområdet. Intervjuerna har varit i form av ett samtal eller diskussion och är därför inte riktigt fullständiga. Det är inte alltid alla lärare svarat på exakt samma sak vid varje fråga, det är inte heller alla som har svarat på alla frågor. Vi har därför inte angivit i vår sammanfattning hur många lärare som uppgivit olika svar på frågorna. Vi har varit medvetna om de ofullständiga svaren och beaktat det vid vår analys men vi anser inte att det på något sätt påverkat undersökningens resultat.
Vi vill inte bara redogöra för vilka ytbehandlingsmetoder slöjdläragruppen i stort använder sig av, vi vill också belysa varje enskild lärares synpunkter kring ytbehandling. Därför har vi valt att redovisa en sammanställning av intervjumaterialet i varje fråga. Efter varje fråga följer några rader med våra egna kommentarer kring intervjumaterialet. Efter intervjufrågorna med kommentarer följer en resultatanalys.
1. Vilken ofärgad ytbehandlingsmetod används mest och varför används den mest?
Alla lärare använde paraffinolja eller linolja i första hand. De använde oljor hellre än lacker för att oljorna var enklare för eleverna att använda, det blev lätt ett jämnt och bra resultat och de slapp problem med rinningar. De som använde paraffinolja uppgav miljöskäl till varför de använde det. De som använd linolja i första hand menade att linoljan gav ett bättre resultat och en bättre yta än paraffinoljan. Några lärare hade också angett vad de löste linoljan med. Av de som hade angett detta var det ungefär jämnt fördelat mellan terpentin, balsamterpentin och T-gul.
En lärare förespråkade kinesisk träolja och ville byta till denna när linoljan han använde nu tagit slut. Han ansåg att den kinesiska träoljan gav en skön bra yta och att den inte var lika kladdig att arbeta som linolja.
Flera av slöjdlärarna hade också en vattenbaserad plastlack som alternativ till oljorna när man hade lite högre krav på ytans hållfasthet eller för att lägga utanpå bets.
Paraffinolja och linolja används i större utsträckning än lacker. Vi tror att det är lättare för eleverna att få ett gott resultat med oljorna. Oljor drar in i träet på ett annat sätt än lacker och eleverna behöver inte tänka på åt vilket håll de drar penseln, penseldragen syns inte. Med olja behöver de inte heller tänka på att fördela oljan jämnt över ytan eller på att försöka undvika rinningar.
Linoljan anses ge ett bättre resultat än paraffinoljan. Linoljan torkar och ger en yta medans paraffinet känns lite kladdigt och aldrig torkar riktigt. Linoljan innehåller dock oftast ett lösningsmedel -terpentin eller T-gul. Under intervjun poängterade många lärare att de använde Balsamterpentin i stället för vanligt terpentin. Vi fick intrycket av att de trodde att balsamterpentin var ofarligare än vanligt terpentin. Balsamterpentin innehåller en högre procenthalt terpentin än det vanliga terpentinet som kan innehålla upp till 90% lacknafta. Det är dock inte bevisat att balsamterpentin skulle vara ofarligare än vanligt terpentin. Inga lärare i vår undersökning använde sig i någon stor utsträckning av citrusterpentiner. Citrusterpentinerna är inte lika skadliga direkt som vanlig terpentinet men citrusterpentinerna kan vara allergiframkallande och kan på så sätt framkalla allergier mot alla citrusfrukter.
Vi skulle rekommendera slöjdlärarna att använda T-gul som lösningsmedel åt linolja. Det är vad vi vet just nu det mest ofarliga lösningsmedlet lämpligt för linolja.
2. Viken typ av färg används mest och varför används den mest?
Alla slöjdlärarna använde någon typ av vattenbaserad färg i första hand.
De ansåg att den vattenburna färgen var smidigare att arbeta med än den lösningsmedelsburna. det blev lättare att tvätta händer, penslar, mm och man slapp att jobba med farliga lösningsmedel.
En slöjdlärare använde ’vanliga vattenfärgspaletter’, temperablock, eftersom eleverna var vana att använda vattenfärgerna i de andra skolämnena. Eleverna var vana att jobba med många olika nyanser och kunde själv blanda färgen till den kulör de ville ha menade läraren.
De övriga färger som lärarna använde sig av var Snickerifärg, Akrylat plastfärg, S-D:s Hobbyfärg, S-D:s Allmogefärg, Beckers aquafärger, Cromar plakatfärg och väggfärg.
Det var ett par slöjdlärare som tyckte att Beckers Aquafärger var bättre än S-D: s Hobbyfärg men Aquafärgen hade sämre burkar. Det blev kladdigare och svårare att få locket att sluta tätt med Aquafärgerna. Ytterligare en lärare använde Snickerifärg eftersom det var billigare än S-D:s hobbyfärg. Den lärare som använde sig av S-D:s Allmogefärg menade att det var lättare för eleverna att få ett bra resultat med en matt färg. En lärare använde sig också av väggfärg där eleverna själva fick blanda till kulörerna.
När det gällde färger ( och även klarlacker och lasyrer) var det nästan uteslutande vattenbaserade produkter och metoder som gällde. Lösningsmedelsburna färger och lacker användes bara i nödfall och på mellanstadieskolorna fanns det inte över huvud taget.
Tyvärr vet vi i dagsläget inte hur farliga eller ofarliga de vattenburna lacksystemen är. De utvecklas hela tiden nya vattenburna produkter och de flesta har inte funnits tillräckligt länge på marknaden för att man skall veta vilken påverkan de kan ha på människan och miljön. Risken finns att man tror att de vattenburna färger och lackerna är så ofarliga att man handskas vårdslöst med dem och utsätter sig för onödigt stor hälsofara. Man vet inte heller i vilken utsträckning de vattenburna lalacksystemen innehåller allergiframkallande ämnen. Vi tror dock att de vattenburna färger och lackerna i stort sett är ofarliga i den utsträckning eleverna kommer i kontakt med dem under lektionerna. Det är i så fall läraren som utsätter sig för den största hälsorisken som dagligen kommer i kontakt med färger och lacker.
3. Vilken typ av laserande färg använder ni mest och varför används den mest?
De olika lasyrer och betser som uppgavs var Trälasyr, vattenbaserad lasyrfärg, Herdins Allmogebets, Herdins Pastellbets, Herdins Vattenbets, S-D:s Miljöbets S-D:s Vaxbets och S-D:s Lackbets. Det enda icke vattenlösliga betsen var S-D:s Lackbets.
Flera lärare använde sig av olika varianter av uttunnad färg för att lasera. Väggfärg uttunnad med vatten, S-D:s Trälack blandad med pigment eller S-D:s Trälack blandat med snickerifärg.
Flera av lärarna uppgav att de brukade klarlacka utanpå betserna. Vaxbets, Miljöbets och lasyrerna var det ingen som lackade på.
På denna fråga fanns det väldigt många olika svar men de flesta höll sig till ett vattenbaserat alternativ.
Det var intressant att eleverna i flera skolor blandade sina färger och lasyrer själva genom att tunna ut färg med vatten eller genom att blanda klarlack med färg eller klarlack med pigment. Vi tycker det är en bra metod att använda de redan befintliga färgerna och låta eleverna blanda färger och lasyrer själva, och på så sätt få möjlighet att se och förstå sambandet mellan klarlack, lasyr och färg.
4. Använder ni speciella ytbehandlingsmetoder till speciella ändamål, tex husgeråd, bestick, utomhusprodukter, båtar etc?
De flesta slöjdlärarna använde sig av paraffinolja till hushållsartiklar och bestick. En lärare använde sig ibland också av olivolja.
Utomhus användes linolja eller lösningsmedelsbaserad båtlack, plastlack eller båtfernissa. Ett par av lärarna hade vid ett fåtal tillfällen använt sig av tjära som ytbehandling.
Paraffinolja fungerar bra till husgeråd och bestick, den är lukt-, smak- och giftfri. Rå linolja utan något lösningsmedel fungerar också till husgeråd och bestick men den tar lång tid på sig att torka. Rå linolja är giftfritt men kan ge ifrån sig lite lukt och smak.
För att skydda trä utomhus fanns det två olika varianter. Ett par lärare som impregnerade träet med linolja och de övriga som gjorde en skyddande yta på träet med lösningsmedelsbaserad båtlack, plastlack eller båtfernissa. Vilken metod som är rätt går inte att säga, det skiljer sig från tillfälle till tillfälle. Har man riktigt höga krav på ytbehandlingen för att skydda mot röta och nötning kan man först underbehandla med en olja, sedan torkar man av ytan ,slipar av den, och lägger sedan skyddande lack utanpå.
5. Finns det någon typ av ytbehandlingsmetod ni skulle vilja använda men som inte används pga ekonomiska, miljömässiga, kunskapsmässiga eller tidsmässiga skäl?
Det var ganska många olika önskningar lärarna hade.
Några slöjdlärare skulle vilja använda sig av ’gamla målningsmetoder’ som marmorering, ådermålning, olika laseringar eller måla med äggoljetempra.
Flera lärare ville ge eleverna större möjligheter att låta eleverna blanda sin färg själv.
Några lärare skulle vilja använda modernare metoder. Spruta mera, använda motivlackspruta, spraymåla med sprayburkar, kunna använda sig mer av lösningsmedelsburna färger och lacker, använda sig av exklusivare oljor, citrusoljor, vax,mm.
Det verkar som om det finns ett ganska stort intresse hos slöjdlärarna att arbeta med gamla målningsmetoder som ådermålning, marmorering, mm. Man kan fråga sig om det beror på någon slags universal trend att man vill tillbaka till rötterna. "Back to basic". I dagsläget förekommer dock de gamla målningsteknikerna mycket sällan i skolan, man har helt enkelt inte tid att gå in på dem.
Två slöjdlärare uppgav att det inte fanns något behov av någon ytterligare ytbehandlinsmetod i deras slöjdundervisning. Dessa två lärare var dock slöjdlärare på mellanstadiet och hade kanske därför mindre behov av fler ytbehandlingmetoder.
Under våra intervjuer och diskussioner med slöjdlärarna kom vi fram till att det som främst begränsar ytbehandlingsarbetets utformning i skolan är de tidsmässiga och de ekonomiska begränsningarna. Med mera tid och pengar skulle man kunna lyfta ytbehandlingsarbetet till en högre nivå kunskapsmässigt och kvalitetsmässigt. De miljömässiga begränsningarna är inte lika stora. Lack- och färg-industrin har utvecklat nya vattenburna, relativt ofarliga, alternativ där man tidigare var tvungen att använda lösningsmedelburna lacker och färger för att få ett fullgott resultat.
6. Har ni något speciellt ytbehandlingsrum och vad har ni för ytbehandlings utrustning?
Alla slöjdsalar hade utsug, även om inte alla lärare var nöjda med den. De flesta slöjdsalar hade tillgång till en spruta men den användes inte ofta på någon av skolorna vi besökte. Över lag tycker de flesta slöjdlärarna att deras ytbehandlingutrymme är för litet. Det är ganska vanligt att elevernas inte ryms i ytbehandlingsuyrymmet utan måste ytbehandla vid hyvelbänken.
Ytbehandlingsutrymmena på olika skolor är oftast ganska lika varandra, en arbetsbänk, eventuellt en diskbänk, förvaringskåp, etc. Flera slöjdlärare tyckte att deras ytbehandlingsutrymme var för litet.
Vi tror att ytbehandlingutrymmets storlek har betydelse för vilka metoder och material som används för ytbehandling. Med ett större utrymme skulle tex lackernas och färgernas torktid inte ha samma betydelse. Slöjdalstren skulle kunna stå och torka under mycket längre tid utan att hamna i vägen eller bli dammiga. Man skulle kunna använda sig av metoder som tog mycket längre tid. Det är ju ofta en vecka mellan varje gång samma elev är i slöjdsalen. 7. Hur är ytbehandlingsutrymmet organiserat? Ex vilka olika typer av penslar använder ni, vilka lösningsmedel använder ni, hur förvarar ni material osv? Det fanns en mängd olika varianter på vilka typer av penslar man använder och hur man förvarade dessa. Ett par av lärarna använde sig av engångspenslar. Merparten av lärarna hade vanliga billiga penslar som de använde en längre tid, endast någon enstaka lärare satsade på finare kvalitetspenslar.
Hur lärarna förvarade penslarna när de inte användes fanns det också många olika varianter på. Det kunde vara allt ifrån att låta penslarna stå nedsänkta i sina respektive färg-/lack-/ olje-burkar, till att de stod i vattenbad, hänger i vattenbad, hänger utan vattenbad eller står upp och ner med borsten uppåt.
Några lärare hade införskaffat speciella färgbehållare för att eleverna lättare själva skulle kunna arbeta med färgsättningen. Dessa speciella färgbehållare var i en storlek som passade bättre i elevernas händer och hade en kork eller ett lock som var lätt för eleverna att öppna och stänga. De kunde vara genomskinliga och ha pipkork. Färgen blev mer lättillgänglig och eleverna kunde se färgen och hade lättare att tex blanda sin egen kulör. Det fanns plastmuggar, fluormuggar eller små boardskivor att blanda färgerna på.
Vårt intryck var att lärarna så långt det var möjligt försökte att undvika lösningsmedel i skolans ytbehandlingsmetoder. I några fall var lösningsmedlen inlåsta i ett skåp.
8. Försöker du att vägleda/uppmuntra eleverna vid val av ytbehandlingsmetod?
Alla lärarna använde sig av någon typ av estetisk rådgivning. De ville inte att eleverna skulle förstöra sina arbeten med ’fel’ ytbehandlingsmetod.
Några lärare menade att eleverna inte skulle ytbehandla över huvud taget om inte läraren var med och styrde.
Det behövdes mer vägledning och uppmuntran vid färgsättning än när man valt en transparent ytbehandlingsmetod. När en elev valde att färgsätta en produkt ville eleven ofta färgsätta i svart. En lärare tyckte detta var ett problem och ville försöka bredda elevernas perspektiv på färg.
Det var bara ett fåtal lärare som försökte få eleverna att kontinuerligt planera färgsättning och ytbehandling samtidigt som de planerar den övriga produkten. Ett sätt att inspirera eleverna var att låta dem färgsätta sina skisser och ritningar. En lärare lät eleverna ta hem färgprover för att kolla så att den tilltänkta färgen passade in i interiören i hemmet. Ett annat sätt som användes för att försöka höja intresset för färgsättning var bestämma att alla elever skulle göra en produkt varje år som skulle färgsättas på något vis.
Lärarna menade att det ingår i slöjdämnet att kunna planera färgsättningen av sina produkter. Flera av lärarna upplevde ändå det svårt att få eleverna intresserade av att planera ytbehandlingen och motivera dem till varför man skulle avsätta tid till ytbehandlingsundervisning.
Alla slöjdlärare ansåg sig vägleda och uppmuntra eleverna vid val av ytbehandlingsmetod men detta gjordes ofta först när produkten var så gott som färdig. Läraren hade någon form av estetisk vägledning och försökte få eleven att välja en ytbehandlingsmetod som denne klarade av att få ett hyfsat resultat med. Bara ett fåtal lärare arbetade aktivt med färgsättning där man bestämde färg och metod i samband med att man planerade produkten. Lärarna kanske ser på ytbehandlingsmetoderna från olika perspektiv. Vissa ser kanske ytbehandling som något man måste göra för att skydda och bevara slöjdalstret, andra ytbehandlar för att förgylla slöjdalstret ännu mer.
Det framkom under intervjuerna att eleverna gärna ville färgsätta sina alster när de gick i lågstadiet eller i början av mellanstadiet. Sedan sjönk intresset för färgsättning alltmer för att sedan komma tillbaka något i slutet av högstadiet. Vi tror det kan vara så att eleverna i lågstadiet när slöjden är ett nytt ämne leker sig fram och provar olika färger och metoder. När de sedan läst slöjd i något år börjar de få krav på sig själva och känna krav från skolan och omgivningen. De vågar inte längre färgsätta. Eleverna vill vara säkra på att de inte förstör sin skapelse. I slutet av högstadiet har de sedan mognat något och vågar pröva på nytt. Vi tror också att eleverna ibland kan färgsätta för att det upplevs ’ballt’ att måla i tuffa färger. Det framkom ju av intervjuerna att många elever ville måla i svart. Kan det vara för att svart upplevs som en tuff färg eller är det för att eleverna inspirerats av trendiga svarta spånskivemöbler?
För att få ett väl fungerande ytbehandlingsarbete i skolslöjden bör man använda ett fåtal enkla metoder som är enkla för eleverna att handskas med, att tvätta och att applicera. Dessa få enkla metoder kan dock också bli en begränsning som kan stå i konflikt med viljan att ge produkten en lämplig ytbehandling och viljan att lära eleven behärska flera olika ytbebandlingsmetoder.
De ytbehandlingsmetoder som används mest i skolslöjden är olika typer av oljor och vattenbaserade klarlacker och färger. De oljor som används är paraffinolja och /eller linolja. paraffinolja är lämplig att använda till mat och hushållsartiklar medan linoljan är lämplig att använda där man vill ha en tåligare yta. Vattenbaserad klarlack är svårare för eleverna att arbeta med än oljor men används där man har ännu högre krav på en tålig yta.
Vid färgsättning används så gott som uteslutande vattenbaserade färger. Det finns ingen anledning att använda lösningsmedelsburna lacker om man inte har mycket speciella krav på ytbehandlingens beständighet. Vi vill dock poängtera att nästan all lacker och oljor kan vara mer eller mindre hälsovådliga. Som lärare måste man vara uppmärksam på hur eleverna handskas med ytbehandlingsmaterial och lösningsmedel och även ha i åtanke att en del elever kan vara allergiska eller överkänsliga mot många ytbehandlingsprodukter.
Vi har strukurerat utbudet av ytbehandlingsmaterial och försökt att reda ut begrepp och lämpliga användningsområden för olika klarlacker, färger och oljor. Varje lärare bör göra sin egen bedömning vid val av ytbehandlingsmaterial utifrån de kriterier och behov som gäller i den situation denne arbetar. Vår förhoppning är att sammanställningen av ytbehandlingsmaterial och undersökningen i skolslöjden skall kunna ge lite nya ideér och alternativ till slöjdlärare vid val av ytbehandlingsmetod .
För att kunna inspirera eleverna till ytbehandling och färgsättning tror vi att det är viktigt att eleverna själva ser att produkten blir bättre när den ytbehandlats eller målats. Man måste ha material och metoder som är lätta för eleven att handskas med. Läraren måste genom organisation, information och undervisning underlätta arbetet för eleven så att denne själv klarar av att behärska metoden och få ett gott ytbehandlingsresultat.
Hur organiseras ytbehandlingen i skolorna? De flesta lärare i våran intervju tycker att det är svårt att kunna göra ett bra målarrum. Tidsbrist och dålig ekonomi är de faktorer som främst sätter hinder i vägen. På grund av dessa små utrymmen valde de flesta en färg eller lack med kort torktid. Trots att många skolor har köpt sprutmålaraggregat för sprutmålning, används inte dessa speciellt mycket, skälet var oftast att det tog för lång tid att göra i ordning för detta .Vid valet av penslar och förvaringen av dessa, var det ganska varierande utbud bland de lärare vi träffade, de flesta köpte billiga penslar eftersom man ansåg att rengörningen av penslarna oftast inte fungerade. Visst håller vi med om att ytbehandlingsrummets storlek är en viktig del, för att kunna ge de rätta förutsättningar i målararbetet. Men att organisera och kunna göra arbetet fungerande även vid små utrymmen, bör ändå vara ett mål. Det förslag vi gett i detta arbete är ganska enkla ingrepp och fungerar även vid små utrymmen.
Även om de lärare vi träffade tyckte att de uppmuntrade och vägledde eleverna vid val av ytbehandlingsmetod framgick det att det kunde vara bättre. Man upplevde någon form av rädsla både bland eleverna och lärarna, att förstöra sina arbeten med "fel" ytbehandlingsmetod. Vi tycker vi sett under vår undersökning att ytbehandlingen i slöjden ofta kommit i andra hand. Varför det är så är svårt att säga eftersom vi i detta arbete inte har undersökt denna fråga, men en del orsaker har vi visat på. Man kan också se de spärrar vi vuxna sätter upp för ett misslyckande, ger eleven ett sämre självförtroende vid målningen, man kan konstantera att från att i lågstadiet, där man gärna färgsätter produkterna, till att på högstadiet gärna vill ha dom trävita.
Vi tror också att olika specialmålartekniker, såsom stänkmålning, målning med trasor, stämplar, fingermålning, svampmålning och ådermålning, kan ge målningsarbetet den inspiration till eleverna och lärarna som behövs för att det skall bli roligt med målningsarbetet.
Samarbete mellan slöjd och bildämnet bör vara en självklarhet i skolorna, eftersom det både inspirations och resursmässigt ger en positiv produkt.
Akryl - Syntetiskt plastämne, används som bindemedel i vattenburna lacker. s 10.
Akrylat - Blandning mellan Akryl och Latex. s 10.
Alkyd - En olja som modifierats med alkohol. Används som bindemedel i lösningsmedelsburna lacker. s 10.
Applicera - Påföra färg lack eller olja oavsett metod.
Anstrykare - Rund eller oval pensel för snickerier. s 8.
Bets - Genomsynlig färgsättning av träet som framhäver träets ådring. s 20.
Bindemedel - Det ämne i en färg eller lack som binder pigmentet och fäster mot underlaget. s 10.
Bivaxfärg - Färg med bivax som bindemedel. s 22.
Cellulosa -Huvudbeståndsdel i växters cellväggar.
Cellulosalack - Äldre trälack för möbler. Gulnar och spricker med tiden. Används sällan nu för tiden
Citrusterpentin -Utvinns ur skalen på Citrusfrukter. s 15. Cuprinol - Träimpregneringsmedel.
Drickafärg -Äldre traditionell färgtyp med dricka som bindemedel.
Elementpensel - Flat pensel (moddlare) som är vinklad längst fram för att man lättare skall komma åt i trånga utrymmen. s 8.
Emulsion - Ett slags vätskeblandning som inte är en kemisk lösning eller kemisk förening.
Emulsionsfärg - Färg med en emulsion som bindemedel. Alkyd, akryl, latex temperafärger, mm är emulsionsfärger.
Fernissa - Mycket tät klarlack som står emot väta. Ofta tixotrop -geleaktig.
Fet alkyd - Alkydfärg med stort innehåll av olja.
Förtunning - Namn på vätskor som används för att tunna ut en färg eller lack.
Grundolja - Impregneringsolja som skyddar mot röta och mögel. Stryks på innan lasering eller målning.s 16.
Halvolja - Linolja blandat med terpentin eller T-gul. s 15.
Jordfärg - Färg med jordpigment.
Jordpigment - Pigment tagna från jordarter. Ockror, umbror, terror.
Klarlack - Opigmenterad lack. s 10-14, se även oljor. s 15.
Krackelera - Spricka i något som liknar ett fyrkantmönster.
Kresotolja - Äldre träskyddsmedel.
Kvistlack - Se shellack. s 7.
Lack - Klarlack eller färg som ger en hård och slitstark yta.
Lacknafta - Petroliumprodukt som är en blandning av flera olika lösningsmedel.
Lackpensel - Pensel med svagt oval borstyta för klarlack ock lackfärg. s 8.
Lasyr - Halvgenomskinlig färg med lite pigment. s 19-20.
Latex - Syntetiskt plastämne, används som bindemedel i vattenburna lacker. s 10.
Linolja - Olja framställd på linfrön. s 15-17.
Linoljefärg - Färg med linolja som bindemedel. s 18.
Marmorering - Imitation av stenart.
Moddlare - Flat pensel som man slätar ut färgen med. s 8.
Oljealkyd - Alkydfärg med stort innehåll av olja.
Oljefärg - Färg baserad på någon typ av olja. s 18.
Oxidera - Förenas med syre i en kemisk process.
Plastlack och plastfärg - Plastlack och plastfärg är ett samlingsnamn på olika typer av syntetiska lacker som innehåller syntetiska plastämnen av vilka de vanligaste är akryl ock latex.
Shellack - Sekret från lacksköldlusen. Lösligt i sprit. Används för att isolera kåda och kvistar. Kan också användas som klarlack, kallas då ibland fransk polering. s 7.
Sickativ - Torkmedel.
Slamfärg - Vattenburen färg som består av oorganiskt pigment, ofta med korn- eller rågmjöl som bindemedel. Kan ibland även innehålla linolja, kasein eller kalk. Den vanligaste slamfärgen är Falu rödfärg.
Spackel - Utfyllnadsmaterial för sprickor urslag. Jämnar till ytan.s 6-7.
Standolja - Förädlad linolja. Bindemedel i oljelacker. s 16.
Stöpplare - Pensel som används för att ’dutta’ på färg.
Tixotrop färg - Färg med väldigt liten benägenhet att droppa eller rinna. Geleáktig. Viskositet -Mått som bestämmer hur trögflytande en vätska är. Viskositeten sjunker om man tillsätter en lack ett lösningsmedel.
Äggoljetempera - Färg med linolja och ägg som bindemedel. Vattenlöslig. Äggen gör att linoljan och vattnet blandas till en emulsion.
Äggtempera - Samma som äggoljetempera men utan olja.
Intervjuer med Carl Johan Lindelöf på Färgtema i Umeå
Intervjuer med elva slöjdlärare i Umeå kommun.
Tryckta källor
Björnlund, L. 1974. Måla nytt och gammalt. Computer printing AB Halmstad.
Flink, M. Johansson, R. av Petersens, P. !982. Måla och Tapetsera. AB Standard tryck.
Hagge, P. Johansson, A. Johansson, U. Larsson, L-G. Nylen, A. Williamsson, K. 1986. Färg i slöjden. Universitetet i Linköping Institutionen för slöjd.
Hemgren, P. Wannfors, H. !993. Målarbok. AB Svensk Byggtjänst.
Hemmslöjdskonsulenterna i Kalmar län. Ytbehandling
Nyström, B. Björnstad, A. Bursell, B. 1984. Hantverk i Sverige. Helsingborg: LTS Förlag.
Von Tell, B. !990. Ytbehandling . Göteborg: Grafik System AB.
Omslagsbild
Bild 1. Flink, M. Johansson, R. av Petersens, P. Måla och Tapetsera.. sid 17
Bild 2. Björnlund, L. Måla nytt och gammalt. sid 12.
Bild 3. A,a. sid 18.
Bild 4 Flink, M. Johansson, R. av Petersens, P. Måla och Tapetsera. sid 16.
Bild 5. Hagge, P. Johansson, A. Johansson, U. Larsson, L-G. Nylen, A. Williamsson, K.Färg i slöjden. sid 4.
Bild 6. A,a. sid 6.
Bild 7. A,a. sid 10.
Bild 8. A,a. sid 11.
Bild 9. A,a. sid 12.
Bild 10. A,a. sid 12.
Bild 11. A,a. sid 13.
1:1-1:6. Hagge, P. Johansson, A. Johansson, U. Larsson, L-G. Nylen, A. Williamsson, K. 1986. Färg i slöjden. Universitetet i Linköping Institutionen för slöjd.
2:1-2:2. Egna intervjufrågor. Bilagor
Bilaga 1:1
Bilaga 1:2
Bilaga 1:3
Bilaga 1:4
Bilaga 1:5
Bilaga 1:6
Bilaga 2:1
Bilaga 2:2